Medan svenska bolag utvärderar PDM
inför kinesiska företag hela processer
Björn Lindwall
Vad händer med den svenska industrin nu när fler och fler företag integrerar eller flyttar sina verksamheter utomlands? Dräneras Sverige på välkända företag, välkända varumärken, bra kompetens och i slutänden arbetstillfällen? Vi svenskar har en del att fundera över här. Idag räcker det inte med 3D-modeller och PDM utan vi måste börja utveckla ett globalt arbetssätt. Vilket inte är en fråga om företagsstorlek, utan om att arbeta efter modeller som ger överlevnad på kort sikt och som hjälper oss att nå en större marknad på lång sikt.
Sverige har under hela efterkrigstiden haft en omfattande internationell handel. Svenska företag har därigenom blivit välkända: ABB, Volvo, SAAB, Electrolux, IKEA, Ericsson m fl. Från att ha varit svenskägda har dessa företag blivit utlandsägda till stor del. Det utländska ägandet ökar snabbt med Norge, Danmark, USA, Storbritanien som främsta ägare, men Kina/Indien är på gång och vi har bara sett början ännu. De utländska företagen sysselsätter idag över 600 000 svenskar, motsvarande 25% av de anställda i den privata sektorn.
Förändringen har skett under flera år. I början flyttades produktion av enklare delar för att senare övergå till större sammanhängande system. När väl fabriker flyttats ut för produktion och företagen lärt sig hantera logistiken kring detta började utvecklingsavdelningar i företagen se sig om efter möjligheter. Man insåg att det krävs en anpassning av produkterna för den lokala marknaden och då föll det sig naturligt att flytta ut även viss kapacitet för utveckling inom Europa. Företagen började successivt sänka sina utvecklingskostnader genom att gradvis lägga ut enklare ritningsarbete på låglöneländer och därigenom hamna närmare de marknader som man också gjorde affärer på. I takt med att mjukvaror och system blev mer lätthanterliga blev rörligheten bland utvecklingsavdelningarna allt bättre och svenska företag kunde etablera allt fler utvecklingsavdelningar utomlands.
Ökad ingenjörskompetens. Idag utbildas ca 600 000 ingenjörer årligen i Kina (ökningstakten är enorm), vilket kan jämföras med de ca 4 000 vi utbildar i Sverige årligen (där det står stilla). Tillgången måste öka för de ekonomier som växer idag, vilket inte kan ses i dagens svenska statistik inom utbildningsväsendet. Ingenjörsutbildningarna hänger inte med idag och är i otakt med näringslivet. Samtidigt kan vi se att ingenjörer i Kina och Indien har en klart högre kompetens jmf med hur det såg ut för 10-15 år sedan.
Vi möter alltså länder som satsar hårt på utbildning inom teknikområdet och kompetensen har ökat ordentligt. Idag behärskar allt fler kinesiska och indiska företag hela utvecklingsprocesser.
Självklart är kvaliteten fortfarande väldigt ojämn, men det räcker med att betrakta hastigheten för att inse att vi måste förändra våra svenska utvecklingsavdelningar för att fortsatt vara attraktiva på den globala marknaden.
PDM är bara ett exempel. Skillnaderna i hur vi i Sverige tar till oss ny teknik och satsar på att vidareutvecklas och hur det görs i utvecklingsländerna är idag stor. Vi har tappat tempo. Inom tio år kommer svenska utvecklingsavdelningar inte att vara konkurrenskraftiga om förändringstakten fortsätter i samma takt som de senaste tio åren.
Ett exempel på teknik som tagit alltför lång tid att implementera i svenska företag - och på utbildningssidan även inom svenska skolväsendet - är PDM: Tekniken har funnits sedan 20 år i Sverige. Det senaste decenniet har PDM-tekniken dessutom blivit lättanvänd. Men en stor del av industrin har trots detta idag inte tillgång till PDM. Vilket gör det svårt att hantera information i produktutvecklingen säkert. Detta hämmar effektiv global samverkan inom produktutveckling.
Indiska och kinesiska företag som arbetar globalt implementerar både PDM och 3D-simulering på 3-5 år, samtidigt som vi i Sverige ofta ännu efter 5-10 år håller på med att utvärdera tekniken.
Drivet är alltså stort i utvecklingsländerna och det räcker inte längre för oss att bara ta fram 3D-modeller som ligger till grund för 2D-ritningar och som sänds till produktion eller underleverantörer. Det gjorde vi redan för 20 år sedan. Det räcker inte att skicka 3D-modeller till analysspecialister, som gång på gång bygger om modellerna för att simulera och ge konstruktörerna feedback. Dagens utvecklingsverktyg, som t ex SolidWorks Simulation, Sustainability m m ger helt andra möjligheter, men används tyvärr sällan fullt ut. Den ideala användarbilden är att konstruktören simulerar konstruktionen för hållfasthet, producerbarhet och hållbar produktutveckling. Förändringarna i konstruktionen och ritningen ska ske parallellt, varpå allt lagras i PDM-systemet. Det pratas mycket om detta, men det händer inte lika mycket.
Vad väntar vi på? Morgondagens ingenjörer i våra små och medelstora företag måste tänka i en betydligt större helhet än idag för att företagen ska utvecklas starkt i en global konkurrens och ta möjligheterna som är på väg.
Ibland får man intrycket av att vi svenskar väntar på att kostnadsnivån ska stiga snabbt i utvecklingsländerna och att vi under tiden kan leva på låga outsourcingkostnader i dessa länder och att detta i sig ska lösa vårt problem. Frågan är bara hur detta kommer att se ut om tio år? Vi har mycket att bidra med till andra länders utveckling och ska definitivt delta, men kan det vara så att vi också redan idag kan lära något av vad vi ser i utvecklingen i BRIC-länderna?
